Mina reflektioner kring skärmtid och små barn. Vad kom jag fram till? Det känns nästan lite märkligt att skriva om detta ämnet nu när det är så fint väder ute. Det hade känts mer logiskt att skriva om utomhuslek eller något annat i den kategorin. Men jag har tagit på mig att skriva den här serien om skärmtid och nu är vi på sista delen av serien, del 5/5.
Jag måste säga att jag har lärt mig en hel del och fått en del oj och aha-upplevelser om till exempel synens påverkan och om dopaminet. Även derekommendationersom finns var överraskande luddiga även om jag förstår varför efter att ha läst en mängd om skärmars påverkan på oss.
Jag tror att eftersom vi som vuxna blivit så snabbt vana och använder telefoner och skärmar hela tiden gör att vi ”vill” tänka att skärmanvändandet är bra. Vi har själva skapat ett starkt beroende av skärmarna. Om detta är positivt eller negativt i realiteten vill vi inte fundera på. Eftersom de också används frekvent som ett stöd i föräldraskapet och många gånger är ett fantastiskt hjälpmedel så vill vi inte se att det kan vara dåligt. För det innebär med en gång en koppling till att tänka; att jag är dålig.
Det blir därför en konflikt inuti oss som föräldrar. Med en gång när forskningen inte är tillräckligt tydlig och riktlinjerna är något suddiga då uppstår moralkonflikter. Där några upplever sig duktiga och använder pekpinnar medan andra förkastar och tycker alla råd och förmaningar är överskattade. Kanske kommer vi få se tydligare rekommendationer från Socialstyrelsen inom ett par år, det tror jag behövs.
Positiva reflektioner kring skärmtid:
- Möjligheten att prata online och upprätthålla kontakt när en fysisk närhet inte är möjlig dagligen. Till exempel när en förälder är bortrest. Eller om mor/farföräldrar bort långt ifrån kan små barn få stöd att upprätthålla kontakt. Och hjälp till minnet av att behålla rösten och personen. Detta måste ändå vara det mest positiva för små barn ur ett anknytnings och utvecklingsperspektiv.
- Roliga appar och spel som underhåller barnet vid ex. långa bilfärder. Vi som är vuxna idag kan nog minns hur extremt långtråkigt bilresor kunde upplevas, hur bra hade det inte varit att få spela lite Radioapan en stund av bilresan.
- Omvärldskunskapen hos små barn idag har ökat på grund av vår möjlighet att få information. Det kan handla om andra språk. Bara genom att höra och lyssna på andra språk så hör man rytm i ett språk som sannolikt påverkar en ev. inlärning längre fram? Barn känner till mer om växter, djur och etniciteter som ett positivt resultat också
- Jag vill tro att det kan vara en skön vila att titta på en liten odramatisk film. Efter förskolan eller när barnet behöver pga. sjukdom eller liknande.
Negativt reflektioner kring skärmtid:
- Samspelet och närheten i relationen mellan barn och förälder är det viktigaste för ett barns utveckling och psykiska hälsa. Den psykiska ohälsan ökar i samhället hos barn och unga. Kan en av faktorerna vara minskat samspel med vuxna i uppväxten? Delaktigheten i en familjegemenskap minskar vid för stor användning av skärmar till barn. Barn behöver få vara delaktiga i sociala sammanhang såsom restaurangbesök, utan skärmar. De behöver få känna att de har ett lika värde för gemenskapen och att vi vill umgås med dem. Restaurangbesök är inte riskfritt eller friktionsfritt med små barn. Det kan ändå vara en viktig del av att lära barnet om alla sorters sociala sammanhang.
-
Distraherar vi barns känslor och känsloutbrott idag?
- Till exempel när barn blir argt och ledset, används en skärm som tröst och avledning? Går barnet då miste om att få ”verktyg” till att hantera sina känslor? Ibland är det viktigt att få leva i sina arga känslor och känna på ilskan. Hur man hanterar att vara i ilskan och sedan komma ut på andra sidan. Framför en skärm lämnas känslan till barnet själv att hantera i kroppen. Riskerar vi som föräldrar att skjuta upp problemen till socialt liv i skola och arbete? Eller i värsta fall att barnet växer upp och behöver konfronteras med större och djupare känsloproblem i sitt liv utan att ha verktyg att hantera sina känslor?
- När vi är trötta så tittar vi många gånger på en skärm idag. En skärm innebär intryck och ansträngning för hjärnan. Bör vi verkligen tillsätta mer intryck om vi är trötta framförallt till trötta barn?
- Dopaminet, kroppens egna belöningssystem frisätts när vi anstränger oss genom att ta en joggingtur eller att laga en middag. Med dagens skärmar får vi ”belöningen” utan att vi anstränger oss och alldeles för ofta. Min tanke är att detta kan vara negativt. Att de lär hjärnan att vi inte behöver anstränga oss för vi får vår ”belöning” ändå. Detta kan innebära risker om det faktiskt är så. Risker i att människan blir mer lat och ovillig till att anstränga sig även för simpla saker som att laga mat eller att utföra ett arbete bra. Att få den naturliga belöningskänslan i kroppen som kommer när man gjort något som på riktigt får en att känna sig bra blir mer omotiverad.
- Synen påverkas negativt hos barn. Det verkar det inte råda några tveksamheter kring.
Här är några samlade råd för de minsta:
– Titta gärna tillsammans med ditt barn. Då du kan ha koll på vad barnet ser och kan förklara för barnet om olika saker som händer på skärmen.
– Anpassa efter ålder och hur ofta barnet tittar.
– Låt barn ha tråkigt ibland- viktig del för deras kreativitet.
– Sätt tidsplanering för daglig skärmtid, vad är lagom för ditt barn och din familj.
– Barn gör som vi gör- inte som vi säger; fundera och begränsa din egen användning.
Ju mindre barnet är desto mer sätter du som vuxen ramverket. Desto äldre barnet blir och kan uttrycka vad hen vill och känner så behöver du var öppen för en dialog. En dialog om gränssättning kring skärmtid i samråd med barnet.
Jag har inga rätt eller fel i mina reflektioner kring skärmtid utan vissa är fortfarande öppna frågor som jag funderar på och andra är mer de reflektioner jag kommit fram till. Mest av allt är det sunt förnuft och eftertanke som jag kommit fram till att vi behöver. Jag hoppas att ni gjort det samma, funderat och skapat er en egen uppfattning för en bra balans i er familj.
Med kärlek
Gunilla- föräldracoachen