Gravid utan gravidlyster, jag vill berätta för dig om min första graviditet som blev en ögonöppnare och startskott i min process mot eget företag och livsförändringar. En period i mitt liv som tände en glöd för gravida, födande och nyblivna föräldrar.
I feel great! Inget illamående, fortsatte att prestera i högt tempo på jobbet och privat. Jag var glad och stolt över hur bra jag mådde och presterade. Jag tyckte om att vara gravid och såg fram emot resan jag var på.
På väg in i andra trimestern (ca. v. 13) började nog känslan förändras och halvvägs in i graviditeten sjukskrevs jag för graviditetsutmattning. Jag hade svårt att acceptera läget för mig själv och förstod inte varför jag inte mådde bra.
Jag kunde inte koncentrera mig, kände mig totalt ihålig och tom och orkade absolut ingenting.
När jag försökte gå emot känslan rycka upp mig så försökte jag kanske träffa en vän på en fika eller gå och handla mat. Ibland orkade jag bara 30 min ibland upp till 2 Tim innan jag blev högröd i ansiktet och huvudet kändes som det skulle brännas upp inifrån, ögonen blev glansiga och jag kunde inte ta in mer intryck.
Tillslut fanns inget alternativ än att bara ligga hemma hela dagarna och inte göra någonting. Hjälpte vilan mig, nej inte direkt. Om jag vilade ett par dagar kunde jag kanske följa med någonstans i ett par lugna timmar. Men kostnaden var att jag blev totalt vilande i kommande dagarna efteråt också. Totalt vilande menar jag att jag inte ens kunde sköta lite hushållssysslor hemma utan att må dåligt efter en stund. Ytterst frustrerande för mig själv som person, vanligtvis ambitiös och drivande, att behöva acceptera att jag inte kunde anstränga mig oavsett hur mycket jag ville.
Jag blev ofta ledsen och förstod inte varför och hur det blev så? Jag ifrågasatte mig själv i någon slags oförståelse kring vad som hände.
Det jag ändå upplevde som tuffast var att möta omvärldens respons. I en av de känslomässigt jobbigaste perioderna av mitt liv blev även en av de mest ifrågasatta. Jag upplevde mig ständigt ifrågasatt och dömd för något jag själv inte hade kontroll över och i ett läge när jag inte kunde hantera stressen det innebar. Kanske blev det så för att jag var så pass öppen med mitt liv och vad som hände och hur jag tänkte att jag tillät och släppte in kritiken.
Jag vet inte…. men detta var nästan ännu värre än själva utmattningen i sig. Det enda jag ville ha var stöd och förståelse i form av ett sms eller telefonsamtal- Jag tänker på dig, hoppas du mår bättre snart? Istället möttes jag av det motsatta. Det var tungt!
Att vara gravid är ett normaltillstånd och inget sjuktillstånd sägs det……ja absolut MEN det är inte heller ett normaltillstånd jämfört med att inte vara gravid!
Vissa mår bra, andra mår dåligt och hela spektrat däremellan men jag tror de flesta kan hålla med om att det inte är ett tillstånd där en känner sig och mår som en brukar jämfört med att inte vara gravid. Gravidtillstånd skulle upplevas mer accepterande. Det är ett annorlunda tillstånd som är väldigt individuellt för varje person och graviditet.
Acceptans, var snäll mot dig själv, älska dig själv. Du äger ditt liv!
Min första graviditet blev inte som jag hoppats och velat men så är livet. Varför hade jag ens den ambitionen när det inte finns något rätt eller fel i hur en person mår i en graviditet?
När jag väl var uppe i detta var det svårt att se något ljus överhuvudtaget men jag har ett tankesätt som går ut på att det alltid finns något jag behöver lära mig eller utveckla när livet prövar mig. Det kan dröja 1 år, 5 år eller längre men förr eller senare kommer jag förstå.
Jag har ett val att göra i mitt liv och jag väljer att inte bli bitter av mina motgångar. Jag väljer att låta mig vara ledsen och sörja men inte för länge. Till sit jag väljer att må bra och försöka se från andra perspektiv och dra lärdom.
Varför ligger det någon slags stolthet och yttre krav i att ”klara” av att vara gravid utan några komplikationer, när det är ytterst vanligt att komplikationer förekommer?
Hur man än mår eller vad man tänker, varken det är ljusa eller mörka tankar och känslor, så är de okej i en graviditet. Det är inte du som person som väljer hur din graviditet skall bli eller vilka tankar du får! Acceptera läget du är i varken det är toppen eller motsatsen. Anpassa livet under den här 9 månaders period efter vad du behöver, resten löser sig.
Med kärlek
Gunilla
Har du någon fråga eller vill boka ett samtal med mig? Kontakta mig här!
Ps. för dig som är gravid just nu och mår dåligt! Glöm inte, du är inte ensam. Hjälp finns att tillgå kostnadsfritt via ditt närmaste mvc (kurator och psykolog) eller sök privat, det finns även Facebookgrupper som kan ge bra stöd.