Skillnader mellan min första och andra graviditet. Medan jag sitter här och skriver så sparkar och knör det inifrån magen, graviditeten (v. 26 nu). Det blir mer och mer påtaglig att vi snart är fyra i vår familj.
Kroppen reagerar fysiskt snabbare den här gången med illamående, matsug, fog-känningar och bristningar med mera…. Jag påminns om min första graviditets olika skeden men framförallt blir jag medveten om att jag upplever en del annorlunda känslor och nya tankar i den här graviditeten.
I min första graviditet var jag sjukskriven för graviditetsutmattning vilket medförde total hjärntrötthet. Utöver det så kände jag mig hellugn i första graviditetens fortskridning. Jag kände mig lugn inför och under förlossning. Total tillit till processen och min egen kapacitet. Den här graviditeten mår jag bra, allt går framåt som det skall. Men jag upplever desto mer risktankar och oro, om allt möjligt.
Jag upplevde min första förlossning som oerhört positiv och häftig trots det att min svanskota bröts.
Det häftigaste i förlossningen var kraften jag upplevde från mig själv. Hur jag andades igenom hela förlossningen och att det till slut var ett friskt barn som kom. En helt magiskt underbar känsla som jag aldrig tidigare upplevt.
Trots denna positiva upplevelse har jag andra tankar den här gången; hur stor är chansen att en till förlossning går bra? Hur stor är chansen att det blir ett till friskt barn? Rent logiskt vet jag/förstår jag att chanserna är stora för båda delarna men ändå tänker jag mer på riskerna.
Eftersom jag själv arbetar med coaching och familjehandling för bland annat gravida så vet jag att dessa tankar är vanliga men det underlättar inte, eller gör att jag själv slipper undan tyvärr.
Jag påminns om sårbarheten och skörheten som så många upplever som gravida.
Hur beroende jag känner mig av min man och hans lyhördhet mot mig. Jag drömmer på natten om att förlora barnet som finns i magen. Jag drömmer om att förlora de personer jag har närmast mig, eller andra risker som skulle kunna påverka de delar av livet jag håller kärast. Riktigt verkliga mardrömmar har jag.
Graviditeter är olika, förlossningar är olika. Jag väljer att påminna mig själv om och fokusera på är en acceptans inför mig själv och de tankar och drömmar som dyker upp.
De tankar som kommer, de låter jag komma. Jag kan inte styra över vilka tankar som dyker upp och att försöka tränga undan dem är lönlöst. Jag vet inte heller hur mycket tankarna beror på hormonpåverkan. Men däremot är jag väl medveten om att man tänker och känner en massa olika saker som gravid. Tankar som inte går att jämföra med hur man tänker som icke-gravid. Så ledordet är- acceptans, att vara snäll mot mig själv och ha överseende med att det är tillfälligt.
Visste du förresten att stress under graviditet kan påverka både mamma och barn negativt? Till exempel kan det innebära för tidig förlossning, låg födelsevikt hos barnet och kolik. Så det där med att vara snäll mot sig själv, acceptera vad kroppen och tankarna säger till dig och att ta det lugnt om du upplever stress är viktigt utifrån flera aspekter.
De 12 största skillnaderna på att få första och andra barnet en av MAMAs bloggare; Knivlisas upplevelse får en att skratta gott!
Trevlig kväll,
Gunilla
Vill du komma i kontakt med mig för ett enskilt samtal!
Vill du veta mer om föräldracoaching, läs här!