Tålamodsbägaren
Med familjetid kommer också mer vardagskonflikter om litet och stort för de flesta av oss.
Har du känt att ditt tålamod ibland är som en bägare som riskerar att rinna över? Som förälder kan vissa dagar kännas som en enda lång övning i tålamod – speciellt när man säger nej om och om igen. Men vad händer om vi ibland orkar stå kvar i barnets känslostorm?
Har du också känt att ditt tålamod är som en bägare? Att den ibland fylls lite för snabbt och rinner över? Och att det ord du säger mest varje dag, i snitt 100 gånger, är NEJ? Samma visa, samma situationer, om och om igen.
Häromdagen hade jag en sådan situation med mitt barn (3 år). En sådan där, där man känner att
- jag pallar inte, ge honom bara vad han vill ha, så är det bra!
Jag vet att jag är den vuxna, den som måste ta ansvaret men det är inte alltid lätt. Långt ifrån.
Men någonstans inom mig vet jag att det är mitt ansvar att hjälpa oss igenom de konfliktsituationer vi hamnar i. Om jag inte gör det, stjälper jag både honom och mig själv.
Så hur fasiken gör man?
Den här dagen valde jag att hantera det så här:
Det var morgon. Han hade precis tittat på tv, och jag hade i vanlig ordning förberett honom på att det snart var dags att stänga av. När tiden var inne stängde vi av – vilket nästan alltid fungerar, även om det kommer några protester.
Den här dagen gick det ungefär 5 min minuter tills att han började fråga efter att sätta på en ny film. Vi hade inte några satta planer den här dagen, det var en lugn morgon och vi hade tid. Jag tyckte ändå att vi precis hade kollat på tv och nu var det dags att ta itu med resten av dags planeringen och mer film var inte med på den listan.
Han bröt ihop. Grät, skrek och sparkade. Det är inte så vanligt att han reagerar så explosivt, så jag blev ställd.
Först höll jag mig nära och bekräftade:
– jag förstår att du är arg och ledsen, det får du vara. Men det är inte ok att slå mig.
Jag försökte locka med en av hans favoritböcker, Stora tågboken. Men ingenting verkade fungerade som det vanligt den här dagen. Han var väldigt upprörd och det enda han lyckades få fram var att han ville sätta på film. Jag tänkte i mitt stilla sinne......
Ok, jag har två val hur skall jag göra?
han skulle antagligen lugna sig, och jag skulle också få det lungt.
låta honom vara arg och besviken.
Just den här morgonen valde jag det andra alternativt. För det var viktigt att välja det idag, för mig. Ibland är det inte alltid det.
Jag ville att han skulle få känna sina känslor fullt ut – och upptäcka att han faktiskt överlevde besvikelsen och kunde lugna ner sig själv. För honom var det en stor sorg just då. Men om jag alltid skyddar honom från besvikelse, hur ska han då lära sig att hantera den?
Det var ett mer ansträngande val för både honom och mig, men jag kände att det var rätt just denna dagen. Jag kände att det fanns något viktigt att lära för honom om sig själv, jag valde att avvakta.
Jag bestämde mig för att gå och fixa i köket och låta honom vara arg och besviken, jag säger till honom:
– Jag går och fixar i köket, behöver du mig så kan du säga till så kommer jag.
Vid det här laget hade det nog gått 30 min ungefär. Det tog ca 5 min, sen kom han slokandes och satte sig i soffan. Han vill ha nappen, den fick han.
Ytterligare 5 min går, då säger han:
- Mamma, kom.
Jag gick dit och lyfte upp honom och vi kramades. Så säger han:
- Tågboken.”
Vid det här laget hade det nog gått 30 min ungefär. Det tog ca 5 min, sen kom han slokandes och satte sig i soffan. Han vill ha nappen, den fick han.
Ytterligare 5 min går, då säger han:
- Mamma, kom.
Jag gick dit och lyfte upp honom och vi kramades. Så säger han:
- Tågboken.”
Lärdomarna - för honom och för mig
Han lärde sig att han överlevde nederlaget med filmen och att han till slut kom till ro med sin besvikelse.
Och jag lärde mig – igen – hur viktigt det är att inte alltid hoppa in och fixa besvikelsen snabbt och lätt, bara för att det känns som den snabbaste vägen till lugn och ro.
att få kämpa för något man vill ha….. men sen inte få det...... och att det ändå kan kännas ok!
När vi ger våra barn utrymme att känna sina känslor fullt ut och själva hitta tillbaka till lugnet, hjälper vi dem att bygga upp sin inre motståndskraft. Det är en gåva vi ger dem – att veta att känslor kommer och går, och att de klarar av att hantera dem.
För tänk om livet som vuxen innebar att vi alltid fick allt vi pekade på?
Eller omvänt – tänk om vi som vuxna ständigt möttes av besvikelser, men aldrig hade lärt oss hur vi skulle hantera dem?
Lite sunda konflikter i barndomen är inte fel.
Tålamod är förälderns bästa vän……….inte fiskarens!
Ibland orkar vi ta dessa situationer, ibland inte. Det är okej.
Men när vi orkar, ger vi våra barn något ovärderligt – förmågan att möta och hantera alla typer av känslor. Och vi gör det genom att finnas nära och vägleda dem genom stormen.
Så hur ser du till att din tålamodsbägare inte rinner över? Hur kan du fylla på ditt eget tålamod, så att du ibland orkar välja alternativ två?
Vill du ha stöd i hur du kan hantera dessa situationer på ett sätt som känns hållbart för dig och ditt barn? Jag erbjuder föräldracoaching där vi tillsammans hittar strategier som passar just dig. Hör av dig så berättar jag mer!
Med kärlek
Gunilla